PJAS ELO PJÄS
Det började som ett skämt – bokstavligen. Tre barndomsvänner från Vörå bildade 2009 en parodi på ett pojkband. De kallade sig KAJ och blandade dialekthumor med musikalitet. Lokala spelningar och en hemgjord julkalender på Youtube gjorde att de snabbt blev kultförklarade i Österbotten.
2012 kom debutalbumet Professionella Pjasalappar, och några år därpå tog Wasa Teater dem på allvar. Den dåvarande teaterchefen Ann-Luise Bertell gav dem chansen att göra Pjäs elo Pjas – ett språng från gympasalar till riktig teaterscen. Det visade sig vara helt rätt. Föreställningarna sålde slut, humorn träffade mitt i prick och KAJ-febern spred sig i hela Svenskfinland. Initialt planerades tre föreställningar, som slutligen utökades till 25.
Resten är historia: hitlåtar som Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo, Taco hej och Pa to ta na kako, utsålda konserter, musikaler och nationellt och nu internationellt genomslag. I dag är KAJ både ett fenomen och en publikmagnet – fortfarande med hembygden, dialekten och glimten i ögat som sina starkaste varumärken.
#KAJWASHERE #WASATEATER
Så skrev KAJ då:
För oss i KAJ är det här en stor milstolpe. Under fyra år har vi gjort många spelningar på alla möjlig tillställningar. Vi har uppträtt för 4000 människor och för 4. På stora scener med bländande strålkastare och på en sandstrand med en generator som enda strömkälla och arbetslampor som belysning.
Många märkliga händelser har lett upp till den här föreställningen. Det ska bli kul, vi har aldrig så roligt som då vi får göra vår helt egna show. Att vi nu tillsammans med Wasa Teater får sätta upp vårt pjas på stora scenen är stort.
Det var inte förrän vi just före jul gick in till Wasa Teater och frågade om vi fick kika lite på bokningsstatistiken som vi fattade vad vi gett oss in på. Över 2500 personer hade bokat till vår föreställning. En show som vi då inte hade skrivit ett ord på och som skulle ha premiär en och en halv månad senare. Några idéer fanns, men manuset var obefintligt.
Den första impulsen var att packa långkalsongerna, sticka till Lappland och hitta en sten att kravla in under. Där skulle vi bygga ett bo tillsammans med en fjällräv och gömma oss från världen. Som tur var gick den känslan över och blev till en blandning av förväntan, spänning och prestationsångest. Vi visste att vi skulle klara det, under våra fyra år som band hade vi alltid lyckats få ihop något när det väl gällde.
När vi började skriva dök några frågor upp: Vad får man egentligen göra på teaterscenen? Vad förväntar sig folk av oss? Alla har vi vår uppfattning om vad ”riktig” teater är. Det kan vara stort eller litet, roligt eller tragiskt. Kanske är det så att många många vill ha sin teaterföreställning fylld av dramatik och tårdrypande öden. Men i dag får ni inte det. Det här är en vanlig KAJ-show mer än något annat. Roliga låtar, lite skämt där emellan och några ess i rockärmen. Det är vad KAJ är och det ska ni få.
Pjäs elo Pjas – De e frågan.
Klipp ur programbladet
