Saga WT

<div id="startscreen"> <div class="back-dim"></div> <div class="gold-frame"></div> <h1>//Sagan//</h1> <p><em>//En berättelse med lite vanligheter
och mycket konstigheter//.....</em></p> [[Börja läs->Förord]] </div> (align:"=><=")[Anna Doepel - Wasa Teater]

(align:"=><=")+(box:"X")[= (text-style:"italic","expand")[= Långsamt började de kvickna till och kände hur ömma deras kroppar var. Vad var det som egentligen hade hänt? När de äntligen vaknat till fullständigt kunde de inte tro sina ögon. De hade vaknat upp i en konstig skog. Den liknade skogen de var på väg till, men något kändes mystiskt, kanske till och med magiskt. Plötsligt ropade en mörk röst med sådan kraft att alla hoppade till av skräck. “Äntligen har ni kommit! Varför tog ni så lång tid på er!” Framför dem stod en märklig gestalt. <img src="https://i.postimg.cc/YSyJFfqd/thefinall-Trolkarius.png"> “Nej, men se inte så förskräckta ut, ni har ju kommit helt rätt! Åh vilken ära det är att få träffa er!” Alla tittade förundrande på gestalten framför dem. “Ehm, vem är du?” frågade ett av barnen. “Nej men i all sin dar, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det är jag som är den bästa trollkarlen i hela Sagolandia, Sir Trollkarius.” Han bugade sig djupt, så djupt att den komiskt stora hatten trillade av honom och ut hoppade det några sliskiga råttor. Han plockade upp den hastigt igen med sina långa gula naglar. “Trollkarius låter inte som ett riktigt namn och Sagolandia låter ju som ett nöjesfält. Det där är ju bara påhittat” fnittrade barnen och himlade med ögonen. “SÅKLART är det påhittat! Vi är ju trots allt i den forntida fantasins land. Här är allting möjligt! Och nu har ni äntligen kommit hit för att fullgöra ert uppdrag! Det som kräver mod, samarbete, styrka och list, javisst! Sagolandias profetia har ju sagt, att just ni skall rädda oss från häxans makt! “Han här har ju nog lite mer än en skruv lös.“ Barnen tittade smått förvirrade på varandra. Vad skulle de göra med den här tokiga karln. Han såg ganska opålitlig ut med sina listiga ögon och sitt sneda flin. Där stod han och gnuggade sina smutsiga händer mot varandra medan han svajade från sida till sida, närmare och närmare dem. Tänk om han ville dem illa? [[Det första valet]]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[= ''Det var en gång'' ett gäng äventyrare som var på väg på utflykt ut i skogen. De hade packat med sig varsin ryggsäck med saker man kan tänkas behöva, sittunderlag, vattenflaskor och något litet att äta. Då de närmade sig skogen upptäckte de något alldeles märkvärdigt. Framför dem stod en stor och konstig maskin med underliga spakar, knappar och rör som stack ut. Aldrig hade de sett en så konstig mackapär i sina liv. Massor med krumelurer, grejsimojs och skrifter som ingen av dem förstod sig på. <img src="https://i.imgur.com/zpgJlJz.png" class="chapter-image"> En av äventyrarna gick närmare maskinen, den verkade vara avstängd. Den var täckt av spindelnät, barr och annan smuts. Det såg ut som ingen rört den på hundratals år. För att få en bättre titt på maskinen började barnen damma av den och gnida skjortärmarna längs den kalla metallytan. Under all smuts fann de en symbol, ett stort pilträd med tre stjärnor vid rötterna. Och precis ovanför symbolen stod det "KONFA..." Vad var det för ett konstigt ord? KONFABULATOR? Vad i hela friden är en Konfabulator? De granskade maskinen lite närmare då ett av barnen råkade luta sig mot en stor knapp... PLÖTSLIGT började maskinen skaka och tjuta. Det sprutade rök ut ur några av rören medan den mullrade och bullrade, pep och blinkade. Marken under dem började skaka medan maskinen blev mer och mer högljudd. De såg på varandra, lite rädda men mest förvirrade och så kände de av den. Dragningskraften. Alla började långsamt dras mot maskinens ena öppning. De tog varandra i händerna och försökte kämpa emot, men inget de gjorde hjälpte. De stånkade, pustade och suckade. “HJÄLP!” ropade en av dem, men det fanns ingen i skogen som hörde dem. “DEN SUGER UPP MIN ARM DRA UT MIG!” De kämpade så att svetten rann, men förgäves. Som små dammråttor som drogs in i en dammsugare slukades de, en efter en, av Konfabulatorn. Sedan blev allting mörkt och tyst. [[Sagolandia och dess mystiska logik ]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[= Ska barnen lita på denna mystiska gubbe och höra vad han har att säga? Tryck Trollkarlens ord. Eller borde de springa undan honom? Tryck Fly eller fäkta [[Trollkarlens ord]] eller [[Fly eller Fäkta]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[= Barnen tittade misstänksamt på varandra. Alla visste vad de borde göra. “Ett...två...tre!” viskade en av dem och med full fart kutade de rakt in i skogen. Trollkarlen ropade efter dem och viftade med armarna. “Vad gör ni! Vänta, ni har ju inte hört profetian ännu!” Men barnen bara fortsatte springa skrattande i väg. Barnen sprang längre in i skogen tills de kom fram till en glänta. Vilken tokig gubbe, skrattade de i kör. Plötsligt rusade några av trollkarlens råttor förbi dem, pipande med väldig fart. Barnen blev alldeles tysta. Kan det verkligen vara sant, allt det där som Trollkarius pratade om. Var de fast i ett magiskt land? Då fick de syn på en stor sten med en symbol på. Det var samma symbol som fanns på Konfabulatorn. Det stora trädet med tre stjärnor vid rötterna. Den symbolen måste ju betyda något. [[Magiska skogen]]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= Trollkarius harklade sig och läste upp ''profetian''. Vägen hem är inte lång, men ni bör följa denna gång. ''Upp för det stora stygga berget till Hemligheternas grottas ända. Besegra den onda häxan Norbertha. Endast då kan ni återvända.'' Norbertha är en hemsk krabat som kan snaska sig mätt på barn. Så det är bäst att vara försiktig och använda list annars finns det riks för smisk. Ta denna med er på er färd, den fungerar nästan lika bra som ett svärd! Jag skänker er denna amulett. Visst är det nåt av det finaste ni sett! Nu måste jag försvinna, men detta bör ni minnas! Lyssna på allt som sägs och hörs, det kanske avslöjar mera än det som görs! Lycka till små hjältar, mer än så kan jag ej er hjälpa! Och med de orden gick trollkarlen upp i rök och försvann spårlöst. Barnen tittade på varandra. Det var ju en helt knasig gubbe. Deras blickar föll till amuletten som nu låg framför dem på marken. Kan det verkligen vara sant, allt det där som Trollkarius pratade om. Var de fast i ett magiskt land? “Måste vi verkligen besegra häxan Norbertha för att komma hem?“ undrade barnen. "Inte bara det, vi måste dessutom gå upp för ett gigantiskt berg, OCH gå in i en hemlig grotta. Ugh, vad jobbigt!" “Ja, det är väl bäst att lyssna på trollkarlen. Vad annat kan vi göra?" Alla tog tre djupa andetag och började gå mot det största berget som syntes vid horisonten, med den konstiga amuletten i bakfickan. [[Mot det stora stygga berget]] ''TIPS!: Profetian kan vara bra att komma ihåg, så ta en screenshot!'']

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[ Halvvägs upp för berget såg barnen något inristat i bergsväggen. Det var samma symbol som fanns på Konfabulatorn. Det stora trädet med tre stjärnor vid rötterna. " Vi måste ju vara på rätt spår!" Några av Trollkarius råttor sprang förbi dem, pipande med väldig fart. Barnen började nu trappa upp farten, de kände på sig att de snart var vid sitt mål. Deras hår flög i vinden och de höll stadigt tag i sidan av berget, ingen av dem vågade titta ner. Så var de äntligen framme. Framför dem fanns en stor öppning in till en mörk grotta. På marken satt en av Trollkarius råttor och pep ängsligt. Utanför ingången fanns en liten brevlåda. Med kantiga, sneda bokstäver stod det “Norbertha”. Plötsligt hördes ett dovt morrande – nej, nästan ett rytande – från mörkret, och ljudet ekade i hela grottan. Barnen blev knäpptysta, de var så rädda att de nästan skakade. “Okej, nu kör vi...” Och så klev de försiktigt in i det mörka och okända. [[Hemligheternas grotta]]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[ <div class="chapter-page"> <img src="https://i.imgur.com/0NYKlZl.png" class="chapter-image"> På vägen mot det stora stygga berget och hemligheternas grotta fick barnen syn på en stor sten, med en bekant symbol på. Det var samma symbol som fanns på Konfabulatorn. Det stora trädet med tre stjärnor vid rötterna. Det måste ju vara något viktigt med denna symbol. Några av Trollkarius råttor sprang förbi dem, pipande med väldig fart. Bredvid stenen växte massor av olika bär och svampar i alla möjliga färger, och det märkte hur det började vattnas is munnen. “Vi är ju trots allt i en magisk skog, borde vi inte smaka på något? Tänk om något coolt händer! Tänk om vi kan få magiska krafter... Att äta eller att inte äta, det är frågan [[ÄT]] eller [[ÄT EJ]]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Barnen plockade åt sig av den färggranna buffén och började tugga i sig. De hade aldrig någonsin smakat något så makalöst smarrigt i hela sitt liv. De bara fortsatte och fortsatte äta och frossa tills de märkte att…allting kring dem börjat snurra. En konstig känsla av illamående kröp fram och alla kände sig helt yra. Med en duns föll barnen ner till marken och somnade. Mystiska krafter lyfte upp dem, och bar i väg dem. Om ni redan hört Trollkarius prata om profetian tryck på [[Rejält i klistret]] Om ni sprang iväg från trollkarlen, tryck på [[Drömmarnas land]]]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[ “Nej hör ni, vi ska nog inte äta dem. De kan ju vara giftiga eller något liknande!” De andra instämde. “Uuughhh, men jag är ju så hungrig.” Allas magar kurrade i kör, de hade ju inte ätit sen frukost. “Kanske du kan hitta någon av Trollkarius råttor och mumsa på en av dem” skrattade ett av barnen. “Men ew vad äckligt.” Plötslig hörde de en röst från skogens djup. “Jaså, jaså, vad är det som tisslar och tasslar, viskar och prasslar? Är det barnaröster jag kanske hör, det vände nog på mitt humör. Häxor har också hungriga magar, var inte rädda och låt tant få smaka” Alla tittade förskräckt på varandra. “Norbertha, spring!”. Svetten skvätte då de flydde i väg med hastig fart. Med hjärtat i halsgropen och hungriga magar fortsatte de sin färd mot berget. [[Färden mot faran]] ]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[= En alldeles förfärlig och illaluktande stank fick barnen att kvickna till. Då de vaknade insåg de att de satt fast. “Ew, vad är det här för gegga!“ Hela bunten satt fast i en stor klump av sliskigt, asigt, kladdigt...ja, det var nog bättre om de inte ens tänkte på vad det var för äckligt de hade fastnat i. “Jag visste att vi inte borde ätit av de där svamparna och bären!” ropade ett av barnen. “Sch, det ekar här inne någon kommer att höra dig!” De började se sig omkring och insåg att de var inne i en grotta. Detta måste vara ''Hemligheternas grotta.'' Deras blickar följde bergsväggen och landade på en inristad symbol. Det var samma symbol som fanns på Konfabulatorn. Det stora trädet med tre stjärnor vid rötterna. “Vi måste ju vara på rätt plats!” sades det nöjt. “Ja, men det hjälper ju inte så mycket när vi sitter fast dumbom!” snäste ett av barnen tillbaka.. Barnen började bråka, fräsa och knuffa varandra fram och tillbaka tills de plötsligt hörde ett dovt morrande – nej, nästan ett rytande – från mörkret som ekade i hela grottan. Då blev de knäpptysta. De var så rädda att de skulle skaka, ja, om de inte satt fast såklart. Har ni fått en Amulett påvägen? [[Ja]] [[Nej]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Ett sken började lysa från en av fickorna. AMULETTEN! Med fastfångade händer försökte de vända, vrida, gnida och hjälpas åt för att få ut den. “Snälla amulett hjälp oss ut ur detta klister, bad barnen.” Vips så var deras händer fria och de kunde pusta ut. Amulettens sken började långsamt slockna och tunga, långsamma steg började närma sig dem. [[Hemligheternas grotta]]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Ett sken började lysa från en av fickorna. Telefonen! Med fastfångade händer försökte de vända, vrida, gnida och hjälpas åt för att få ut den. “Snälla hjälp oss ut ur detta klister, bad barnen.” Med ens svarade en monoton telefonröst. "Ja, absolut, jag hjälper er." Vips så var deras händer fria och de kunde pusta ut. Telefonskärmens sken började långsamt slockna och tunga, långsamma steg började närma sig dem. [[Hemligheternas grotta]]]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= <div class="chapter-page"> <img src="https://i.imgur.com/0NYKlZl.png" class="chapter-image"> I gräset bredvid stenen låg helt plötsligt en smartphone. Den borde inte höra hemma här. Barnen plockade upp telefonen och såg att Google Maps var öppen med en destination redan inskriven. Bredvid stenen växte massor av olika bär och svampar i alla möjliga färger och barnen märkte hur det började vattnas i deras munnar. “Vi är ju trots allt i en magisk skog, borde vi inte smaka på något? Tänk om något coolt händer! Tänk om man kan få magiska krafter! Fast har de tid att äta delikatesser när de egentligen borde hitta hem? [[ÄT]] eller följ [[Maps]] ]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[ “Borde vi följa kartan?” “Ja, det är väl bäst att vi gör det. Vad annat kan vi göra?” Alla tog tre djupa andetag och började följa pilens riktning. Efter att de gått en stund kom det fram till en gammal slottsruin. <img src="https://i.imgur.com/7eVvG6I.png" class="chapter-image"> ”Shit, vad häftigt! Kom så kollar vi in den!” sa ett av barnen och sprang in utan någon tvekan alls. ”Men vänta, kartan visar inte ditåt!” De andra följde försiktigt efter. Inne i slottsruinen granskade barnen rum efter rum. I ett av sovrummen hittade de en sovande prinsessa. Hon låg på rygg med armarna vid sidorna och andades djupt. Om det inte vore för att man såg hennes bröstkorg åka upp och ner, skulle man nästan kunna tro att det var en docka. Hon var den vackraste flickan de någonsin hade sett. Ja, hon var så vacker att de nästan hade kunnat stå och titta på henne hela dagen. “Borde vi inte väcka henne?” “Hur hade du tänkt vi skulle göra det?” “Vi är ju i sagornas land så...” “Du menar inte...” "Det är väl så som prinsessor väcks i sagor..." Ska prinsessan få en kyss för att bli väckt från hennes sömn? [[Väck prinsessan från sin sömn]] eller [[Låt henne sova]] ]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Alla barnen ställde sig i ring och körde sten, sax och påse för att välja vem av dem som skulle kyssa prinsessan. Genom ödets nyck föll uppdraget på ett av barnen. Barnet stängde ögonen och putade med läpparna, och långsamt men motvilligt närmade hen sig prinsessans läppar. Från prinsessan hördes då ett gällt skrik! “Vad är det ni håller på med, ni kan ju inte bara pussa sovande människor så där bara!” Hon såg rysligt arg ut och tittade på dem alla med en ilsken blick ” Förlåt vi trodde bara...” “Ni trodde vadå? Stick! Ut! Ut ur mitt slott och låt mig vara ifred, FÖRSVINN!” Alla började genast rusa ut ur slottsruinen, med andan i halsen och benen på ryggen. De tittade på varandra lite skamset, det gick ju inte riktigt som de hade tänkt...Just när de stod där i pinsam tystnad plingade telefonen till. [[SMS utan täckning]] ]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[ De drog sig tillbaka och tittade på henne. Man kan ju inte bara gå och pussa människor som sover! Från sängen hördes en djup gäspning och det där ljudet man gör när man sträcker på sig, ni vet? Hon satte sig upp och öppnade hon sina ögon. De var lika vackra som de finaste ädelstenarna i hela universum. Och när hon fick syn på barnen lyste de upp som stjärnor. “Oj du milde hur länge har jag varit i dvala, i sömnens värld jag dala. Nej men...Är det verkligen ni, kan det vara sant? “sade hon med stor beundran. “Ja det är vi ...” sade ett av barnen förvirrat. “Äntligen! Prisa profetian, prisa profetian! Profetian om er, åh! Ja, den är ni såklart välbekanta med, annars skulle ni ju inte vara här!” “Tja, det skulle aldrig skada med en påminnelse” sa barnen tveksamt som egentligen inte hade någon aning om vad hon talade om. “Om jag minns rätt så går den ungefär så här”: [[Profetian]] ]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[De hade fått ett meddelande?! “Läs, läs! LÄS!” ropade de i kör “Ja ja, ta det lugnt nu.” Det står så här: ''Sagolandias profetia ''Vägen hem är inte lång, men ni bör följa denna gång. ''Upp för det stora stygga berget till Hemligheternas grottas ända. Besegra den onda häxan Norbertha. Endast då kan ni återvända.'' Hon är en hemsk krabat som kan snaska sig mätt på barn. Så det är bäst att vara försiktiga och använda list annars finns det riks för smisk. Håll fast vid er smarttelefon, den har en viktig funktion. Ta den med er på er färd, den fungerar nästan lika bra som ett ''svärd''! Profetians har sagt att ni skall rädda oss från häxans makt! Nu måste jag försvinna, men detta bör ni minnas! Lyssna på allt som sägs och hörs, det kanske avslöjar mera än det som görs! Lycka till små hjältar, mer än så kan jag ej hjälpa! Så fort de läst upp meddelandet raderades det och pilen på kartan pekade nu mot det stora stygga berget. Profetian? Var det det här som Trollkarius hade försökt berätta för dem? “Så för att komma hem måste vi besegra häxan Norbertha... “ Ingen visste riktigt vad de skulle göra. "Inte bara det vi måste gå upp för ett gigantiskt berg. OCH gå in i en hemlig grotta. Ugh, vad jobbigt!" “Ja, det är väl bäst att vi gör som det stod. Vad annat kan vi göra? Alla tog tre djupa andetag och började gå mot det största berget som de såg, med den konstiga telefonen i bakfickan. ''TIPS!: Profetian kan vara bra att komma ihåg, så ta en screenshot!'' [[Färden mot faran]] ]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Hon läste upp profetian Vägen hem är inte lång, men ni bör följa denna gång. ''Upp för det stora stygga berget till Hemligheternas grottas ända. Besegra den onda häxan Norbertha. Endast då kan ni återvända.'' Norbertha är en hemsk krabat som kan snaska sig mätt på barn. Så det är bäst att vara försiktig och använda list annars finns det riks för smisk. Ta denna med er på er färd, den fungerar nästan lika bra som ett svärd! Jag skänker er denna amulett. Visst är det nåt av det finaste ni sett! Nu måste jag försvinna, men detta bör ni minnas! ''Lyssna på allt som sägs och hörs, det kanske avslöjar mera än det som görs! '' Lycka till små hjältar, mer än så kan jag ej er hjälpa! Så dansade hon ut ur rummet med smycken av opal för hon skulle på bal. Kan det verkligen vara sant, allt det där som prinsessan pratade om? Var det det här som Trollkarius hade försökt berätta för dem? Var de fast i ett magiskt land? ”Måste vi verkligen besegra häxan Norbertha för att komma hem?“ undrade barnen. "Inte bara det, vi måste dessutom gå upp för ett gigantiskt berg, OCH gå in i en hemlig grotta. Ugh vad jobbigt!" “Ja, det är väl bäst att lyssna på prinsessan. Vad annat kan vi göra?" Alla tog tre djupa andetag och började gå mot det största berget som syntes vid horisonten, med den konstiga amuletten och smarttelefonen i bakfickan. ''TIPS!: Profetian kan vara bra att komma ihåg, så ta en screenshot!'' [[Färden mot faran]] ]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[ <div class="chapter-page"> <img src="https://i.imgur.com/ce0TG8d.png" class="chapter-image"> <h2>Hemligheternas grotta</h2> <p>(align:"=><=")+(box:"X")[ Tillsammans smög de längre och längre in i den dunkla grottan, där smala gångar och låga passager slingrade sig åt alla håll. De färdades bara längre och längre in och följde sin magkänsla. Efter dem sprang en av Trollkarius råttor, den hade följt efter. "Kom ihåg vad profetian sa: ''Lyssna på allting som sägs och hörs''... Ja, hur gick den sen?" Efter vad som kändes som en evighet kom de äntligen fram till en stor kammare, det var åtminstone femtio meter upp till taket. Och där, mitt i rummet, på en gigantisk hög med guld låg en mörk och stor best. “Det där kan väl inte vara en...” Alla tystnade när de hörde varelsen ta ett djupt andetag som fick väggarna att vibrera. “Jo, det är en drake...” Långsamt och tyst smög de närmare draken och till slut var de bara några meter ifrån. “Den är ju ganska skrämmande, men det här är verkligen helt otroligt...” Deras blickar följde drakens kropp från dess nos, över till toppen av huvudet, till vingarna och till sist till svansen. En stor, skinande metallkedja svepte runt drakens kropp. Den såg nästan ut att ha ont. <img src="https://i.imgur.com/1vyKoLj.png" class="chapter-image"> Långsamt öppnade den sina ögon och tittade rakt på dem med en ilsken blick. Eller, var det en sorgsen blick? I det här ljuset gick det inte att tyda så bra. “Borde vi gå närmare och kolla om han är okej?” viskade ett av barnen. “Hur vet du att det är en han!” frågade en annan. “Nå, titta nu, han är ju mega stor!” Ett djupt andetag hördes igen från besten. Skall barnen gå närmare draken välj [[Bestens gap]] eller ta en annan väg, välj: [[Svärdet i stenen]] ]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Långsamt gick de närmare draken som låg kvar och andades lugnt. “Jag tror inte den vill oss något illa.” Med sina stora ögon tittade den varsamt på barnen, men den verkade mer nyfiken än rädd. Ett av barnen sträckte försiktigt fram en hand. “Vad håller du på med! Tänk om den bits!” sade en av dem. “Sch, var tyst så du inte skrämmer henne!” sade en annan. “Henne? Jag trodde vi bestämde att det var en han?” svarade den första tillbaka. “Det spelar väl inte så stor roll, var nu tysta båda två, så hålls den lugn!” sade den tredje mycket bestämt. Draken närmade sig handen med sin nos och snusade nyfiket, och så sänkte den sitt huvud som ett tecken på tillit. “Jag kan inte fatta att det här verkligen händer, jag står och klappar en drake!” Hela gruppen närmade sig draken och klappade den försiktig. Ett mjukt, tyst spinnande ljud hördes från drakens inre, nästan som om den spann som en katt! “Titta på svansen” sade ett av barnen och pekade. På drakens svans fanns ett djupt sår, skapat av de stora kedjor som slingrade sig runt drakens kropp. Än så länge var draken lugn, men plötsligt började ljudet av ett gällt häxskratt eka. “Norbertha!” ropade alla i kör så det ekade i hela kammaren. En sten föll från taket och landade rakt på drakens svans, som röt till av smärta. Draken ställde sig upp och sprutade eld. Den viftade hotfullt och ilsket med svansen så att guldet flög kors som tvärs. “Nej men stackaren, se hur ont han fick,” sa ett av barnen. “Ja men nu måste vi springa, ANNARS BLIR VI GRILLADE!” Alla tog ett hastigt språng framåt, och en eldsflamma träffade marken precis där de stod. Det var nära ögat... Drakens bröstkorg och hals började glöda och den tog ett djupt andetag. “SKYNDA, IN HÄR!” Alla klämde sig in i en ny kammare för att komma undan de nya eldsflammorna, som sprutade runt omkring. Draken gnydde och pep smärtsamt. "Stackars liten som sitter fast där, eller så liten är han ju inte, men synd är det väl ändå om honom. [[Häxans Kabinett]]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[“Kanske det är bäst att vi kryper in här i stället,” sade en tredje och pekade mot en gång som utstrålade ett svagt, blått och magiskt sken...På en sekund rusade alla barn till öppningen i grottan. Alla försökte klämma sig igenom och tränga sig före de andra. “Aj, du armbågade mig!” “Nej, men släpp mig i igenom!” Alla försökte knuffa och gnida sig in och till slut ramlade alla barn igenom med en duns. Där låg de i en hög och kunde äntligen pusta ut. “Jag kan inte fatta att det här verkligen händer, vi såg just en drake!” De reste sig och försökte ruska av sig spänningen som fortfarande satt kvar i kroppen, samtidigt som de borstade bort smuts från kläderna. Då fick de syn på en stor sten med ett utsmyckat, blänkande svärd – prytt med vackra silverdetaljer och ljusblå ädelstenar – som var nedstucket i stenblocket. På svärdets handtag stod det inristat "Drakdräparen". I grottans tak fanns en spricka där ett skimrande ljus trängde in och lyste upp svärdet. “Woah...titta på det där.” Alla blev som hypnotiserade av svärdet och stod där och tittade i beundran. Ska de försöka dra upp svärdet ur stenen, eller borde de lämna det kvar. [[Ta svärdet]] eller [[Lämna svärdet]] ]

<div class="chapter-page"> <img src="https://i.imgur.com/jo7VFbN.png" class="chapter-image"> <h2>Förord</h2> <p> (text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[= [I denna saga få ni följa med ett gäng äventyrare, ungefär lika gamla som ni, på en mycket ovanlig resa. Under sagans gång kommer ni att ställas inför många olika val som kommer att påverka hur äventyrarnas resa kommer att gå. Deras öde ligger nu i era händer och det är upp till er att se till att våra äventyrare hittar hem, och vem vet, kanske räddar Sagolandia från en stor fara. För att klara er genom denna saga måste ni samarbeta, kompromissa, diskutera och vara säkra och ärliga med vad ni väljer att göra. För att välja vilken väg ni skall ta er vidare på trycker ni på den markerade texten längst ner på sidan. Testa tryck, och se vart sagan tar er. Denna saga börjar som det flesta sagor brukar... ] [[Det var en gång]] </p> </div>

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[ Alla ställde sig på kö för att en efter en pröva att dra upp svärdet. Första på tur spottade sig i händerna och gnuggade dem mot varandra. “Nåja, nu ska vi se”, sade hen och drog. Hen drog och drog, men ingenting hände. Det var nästan som om svärdet vore fastlimmat. “Min tur att prova!” “Nej det är min tur! En efter en provade de, men ingen lyckades. Till slut tog allihop i och drog med gemensamma krafter. “Ett, två, TRE!” Och så flög alla bakåt med svärdet efter. De hade lyckats! De fick upp svärdet ur stenen! Precis då de skulle börja fira hördes ett gällt häxskratt eka: ”Norbertha!” De sprang snabbt ut ur kammaren, med svärdet i högsta hugg. De måste hitta ett annat ställe att gömma sig på. Än så länge var draken lugn, men så fort den fick syn på svärdet började den ryta. Draken ställde sig upp och sprutade eld. Viftade med svansen hotfullt och ilsket så att guldet flög kors som tvärs. “Nu måste vi springa, ANNARS BLIR VI GRILLADE!” Alla tog ett hastigt språng framåt, och en eldsflamma träffade marken precis där de stod. Det var nära ögat... Drakens bröstkorg och hals började glöda och den tog ett djupt andetag. “SKYNDA, IN HÄR!” Alla klämde sig in i en ny kammare för att komma undan de nya eldsflammorna, som sprutade runt omkring. Draken gnydde och pep smärtsamt. "Stackars liten som sitter fast där, eller så liten är han ju inte, men synd är det väl ändå om honom. [[Häxans Kabinett]] ]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[ Medan barnen sov hörde de små, små viskningar här och där, och fnissande små röster som flög runt i luften. En liten röst pep till och sa: Vägen hem är inte lång, men ni bör följa denna gång. ''Upp för det stora stygga berget till Hemligheternas grottas ända. Besegra den onda häxan Norbertha. Endast då kan ni återvända.'' Hon är en hemsk krabat som kan snaska sig mätt på barn. Så det är bäst att vara försiktiga och använda list annars finns det riks för smisk. Håll fast vid er smarttelefon, den har en viktig funktion. Ta den med er på er färd, den fungerar nästan lika bra som ett ''svärd''! Profetian har sagt att ni skall rädda oss från häxans makt! Nu måste jag försvinna, men detta bör ni minnas! Lyssna på allt som sägs och hörs, det kanske avslöjar mera än det som görs! Lycka till små hjältar, mer än så kan jag ej hjälpa! Det var irrbloss som flög runt och sjöng ut Sagolandias profetia. I sina drömmar förstod barnen vad de måste göra. För att äventyrarna skall kunna komma hem måste de besegra häxan Norbertha. Men hur skulle de göra det och hur skulle de ta sig till hennes hem? Just i den stunden vaknade de till. ''TIPS!: Profetian kan vara bra att komma ihåg, så ta en screenshot!'' [[Rejält i klistret]] ]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[ “Jag tror det är bäst att vi lämnar det, vi har ju redan ett magiskt föremål." De smög sig tillbaka till den stora kammaren för att hitta en annan väg . Än så länge var draken lugn men så började ljudet av ett gällt häxskratt eka. “Norbertha!” ropade alla i kör så det ekade i hela kammaren. En sten föll från taket och landade rakt på drakens svans som röt till av smärta Draken ställde sig upp och sprutade eld. Viftade med svansen hotfullt och ilsket så att guldet flög kors som tvärs. “Nej men stackarn, se hur ont han fick” “Ja men nu måste vi springa, ANNARS BLIR VI GRILLADE!” Alla tog ett hastigt språng framåt och en flamma eld träffade precis där de stod. “Det var nära ögat...” Drakens bröstkorg och hals började glöda och den tog ett djupt andetag. “SKYNDA, IN HÄR!” Alla klämde sig in i en ny kammare för att komma undan de nya eldflammorna som sprutade runt omkring. Draken gnydde och pep smärtsammt. "Stackars liten som sitter fast där, ja liten är han ju inte men synd är det väl ändå om honom." [[Häxans Kabinett]] ]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[= <div class="chapter-page"> <img src="https://i.imgur.com/3hdLAGL.png" class="chapter-image"> <h2>Häxans kabinett</h2> <p> (align:"=><=")+(box:"X")[Barnen hade råkat gömma sig på det stället de absolut inte ville vara på. Norberthas arbetsrum. I rummet fanns en stor kittel. “Kanske är det där hon kokar barnen hon ska äta?” sa en av dem. "Säg inte så där!" sade en annan. På hyllorna i rummet fanns ett brett sortiment med burkar, flaskor med olika gift, trolldrycker och ingredienser av alla dess slag. Grodfötter, korpnäbbar och råttsvansar. "Jag hoppas de där inte hör till någon av Trollkarius råttor". Alla såg sig långsamt omkring i rummet. "Det här måste vara en mardröm, jag vill vakna upp i min egen säng!" sa ett av barnen mycket ängsligt. Utanför arbetsrummet hördes häxans gälla röst än en gång. ''''Nej, men Pixie, Pixie lugna ''dig''. Så här får du ej bete dig, ''nej''! Kanske jag skall spänna till en ''rem'', så du säkert ej slipper ''hem''. Skämt å sido jag tycker ju om dig ''så'', kanske du kan få en god smakbit eller ''två'''''' "Pixie?" sa ett av barnen frågande "Jag sa ju att det var en tjej!" svarade ett annat. De började höra små, kvicka fotsteg närma sig arbetsrummet. "Jag vill hem till mamma, jag vill inte vara här längre!" tjöt en av dem "Sch de hjälper inte att gnälla!" Var ska de gömma sig? I [[Kitteln]] eller under [[Arbetsbänken]]]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[(align:"=><=")+(box:"X")[ Alla kröp in i kitteln och försökte vara så tysta de bara kunde. Och så var hon plötslig där, Norbertha. De kunde inte se henne så värst bra, men det var omöjligt att inte höra henne – eller att inte känna lukten av henne... Hon tassade mot en av hyllorna och nynnade på en melodi, då hon plötsligt slutade och vände blicken mot barnens gömställe. Hon viftade med näsan i luften och snusade ivrigt. "Vad är detta för smarrig ''lukt'' är det barnasinnen jag känner ''av'' så länge ni ej dragit in någon ''fukt'' har jag än långt kvar till min ''grav''" "Vad är det hon pratar om? Vadå för fukt?" En av råttorna som ramlat ur Trollkarius hatt kröp nu upp längs ryggen på ett av barnen. "IIK!" skrek barnet. "Aha! Nu vet jag var jag har er, snart i min mage ska ni åka ner!" skrattade Norbertha. ] [[Norbertha]]]

(text-style:"italic","expand")[=(align:"=><=")+(box:"X")[ Alla kröp in under arbetsbänken och försökte vara så tysta de bara kunde. Och så var hon plötslig där, Norbertha. De kunde inte se henne så värst bra, men det var omöjligt att inte höra henne – eller att inte känna lukten av henne... Hon tassade mot en av hyllorna och nynnade på en melodi, då hon plötsligt slutade och vände blicken mot barnens gömställe. Hon viftade med näsan i luften och snusade ivrigt. "Vad är detta för smarrig ''lukt'' är det barnasinnen jag känner ''av'' så länge ni ej dragit in någon ''fukt'' har jag än långt kvar till min ''grav''" "Vad är det hon pratar om? Vadå för fukt?" En av råttorna som ramlat ur Trollkarius hatt kröp nu upp längs ryggen på ett av barnen. "IIK!" skrek barnet. "Aha! Nu vet jag var jag har er, snart i min mage ska ni åka ner!" skrattade Norbertha. [[Norbertha]]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[ <div class="chapter-page"> <img src="https://i.postimg.cc/Vvn762NG/thefinal-Norbertha.png" class="chapter-image"> <h2>Norbertha</h2> <p> (align:"=><=")+(box:"X")[Medan hennes steg närmade sig fortsatte hon att rimma: “Kära, trötta frysande ''barn'', era tarmar skall jag göra till ''garn'' Alldeles borttappad och långt ifrån ''hemma'', snart skall jag sluka er som ''memma'' Men jag är ju ej så ''förfärlig'', bara rysligt, rysligt ''ärlig'' Jag fylls med så mycket ''skratt'', ni är ju min största ''skatt'' Kom och ge mig en ''kram'', jag är trots allt en mysig ''dam'' Bara ni inte kommer nära med något ''blött'' I värsta fall kunde jag ha ''dött''. Ooh vad jag skall bli ''mätt'', när jag fått gnaga på ert ''fett'' Jag kommer bli så nöjd och rik i ''natt'' Fast moderns famn är er största ''skatt''” "Hon snackar mycket om skatter den där yr bollen, för att inte tala om vatten." Barnen viskade sinsemellan för att försöka förstå vad hon menade. "Moderns famn är vår största skatt? Vad kan det betyda?" Plötsligt såg de en stor näsa kika in i deras gömställe, hon hade hittat dem! [[Sparka henne]] eller [[Spotta på henne]]]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Så fort hela hennes nylle syntes sträckte ett av barnen ut benet med full kraft. "HIIYA! PANG!” Häxan fick en blåtira. "Aj, aj, aj." Häxan blev så till sig att hon ramlade ner på sin bak och blev sittande där för att samla krafter. Barnen hoppade ut ur gömstället och sprang mot andra sidan arbetsrummet. Har de plockat upp ett svärd på vägen? Har de plockat upp ett svärd på vägen? Ja, de har [[Det magiska svärdet]] Nej, de är [[Vapen lösa]]]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= Så fort hela hennes nylle syntes spottade de henne rakt i hennes ansikte, som ett gäng kameler. ”AAAHHH, vatten ej ''vatten'' Nu blev allt svart som ''natten'' Häxan blev så till sig att hon ramlade ner på sin bak och blev sittande där för att samla krafter. "HAH, hon tål inte vatten! "Barnen hoppade ut från gömstället och sprang mot andra sidan arbetsrummet. Har de plockat upp ett svärd på vägen? Ja, de har [[Det magiska svärdet]] Nej, de är [[Vapen lösa]]]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= "Jag vill hem till mamma! grät ett av barnen. "Där sa du det! ‘Moderns famn är vår största skatt’, så sa häxan – eller hur?" De andra nickade tveksamt. "Det är ju en gåta, vi måste göra något med skatten för att komma hem " Alla tittade på varandra då de plötsligt insåg. "Draken vaktar ju en hög med guld, men hur ska vi komma åt skatten? Hon är ju fastkedjad vid den?" De tog fram det stora svärdet och tittade på varandra. Allas ögon blev större och större när insikten om vad de måste göra väl hade landat i dem. "Du menar väl inte…" "Jo, vi måste döda draken." De tog ett djupt andetag och så började de planera sin strategi. Någon måste distrahera häxan, någon måste distrahera draken och någon måste använda svärdet och trycka in det i bröstet på besten. Ett otäckt fnitter hördes bakom dem medan häxan reste sig långsamt. "Jaså ni trodde ni kom mig undan minsann att jag skulle glömt er då tiden rann" "Okej vi tänker mer senare nu måste vi UT!" Och ut ur arbetsrummet sprang de in i den stora kammaren där draken vaktade den stora skatten. Nu hade de tagit sig ut på [[Slagfältet]] ]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= "Jag vill hem till mamma! grät ett av barnen "Där sa du det! ‘Moderns famn är vår största skatt’, så sa häxan – eller hur?" De andra nickade tveksamt. "Det är ju en gåta, vi måste göra något med skatten för att komma hem " Alla tittade på varandra då de plötsligt insåg. "Draken vaktar ju en hög med guld, men hur ska vi komma åt skatten? Hon är ju fastkedjad vid den?" De tog en stund på sig att fundera, vad kunde de egentligen göra. Ingen av dem var tillräckligt starka för att bryta av kedjorna, dessutom såg de ut att ha någon slags trolldom på sig. Sade Norbertha något annat som kunde hjälpa? Ett otäckt fnitter hördes bakom dem medan häxan reste sig långsamt. "Jaså ni trodde ni kom mig undan minsann att jag skulle glömt er då tiden rann" "Okej vi tänker mer senare nu måste vi UT!" Och ut ur arbetsrummet sprang de, in i den stora kammaren där draken vaktade den stora skatten. [[Det sista slaget]] ]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= Draken stod på alla fyra och tittade på när barnen kom utrusande ur arbetsrummet. Efter dem kom häxan på kvast i all hast. Hon fick tag i kragen på ett av barnen, som slets upp från marken. "HJÄÄÄÄÄLP" skrek barnet. Men Norbertha tjöt av skratt och flög högre och högre upp! "Det är du som får vara ''först'', att få släcka min ''törst.'' för att mätta min ''hunger'', du är ju så ''unger.'' "Släpp! Genast!" Annars så...annars så får du dig!" ropade barnen. ”Om ni nu ska tjata och ''insistera'' Kommer denna pilt landa och bli ''lera''” Med de orden släppte häxan taget och barnet började falla ner i samma fart som en raket. "DET VAR INTE DET VI MENADE!" ropade alla i kör. Barnet föll närmare marken och landade med en duns – på drakens rygg... [[Drakdräparen]] ]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= Draken stod på alla fyra och tittade på när barnen kom utrusande ur arbetsrummet. Efter dem kom häxan på kvast i all hast. Hon fick tag i kragen på ett av barnen, som slets upp från marken. "HJÄÄÄÄÄLP" skrek barnet. Men Norbertha tjöt av skratt och flög högre och högre upp! "Det är du som får vara ''först'', att få släcka min ''törst'' för att mätta min ''hunger'', du är ju så ''unger''" "Släpp! Genast!" Annars så...annars så får du dig!" ropade barnen. ”Om ni nu ska tjata och ''insistera'' Kommer denna pilt landa och bli ''lera''” Med de orden släppte häxan taget och barnet började falla ner i samma fart som en raket. "DET VAR INTE DET VI MENADE!" ropade alla i kör. Barnet föll närmare marken och landade med en duns – på drakens rygg... [[ En oväntad vänskap]] ]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= Draken hade räddat barnet i sista sekund, alla pustade ut av lättnad. "Tack och lov!" barnet gled långsamt ner från drakens rygg och landade tryggt på marken. "Pixie vad är det du gör? vad hjälper du barnen för? Draken ställde sig upp på bakbenen och började jaga häxan som flög fram och tillbaka på sin kvast. Som en fluga flög Norbertha runt i rummet för att undvika att bli träffad av stora drakklor. Barnen tog tillfället i akt och började tänka ut sina nästa steg. "Okej nu när hon är distraherad kan vi tänka ut en plan, vad var det häxan sa?" "Bara ni inte kommer nära med något ''blött'' I värsta fall kunde jag ha ''dött''. " upprepade ett av barnen. Plötsligt började ett sken från fickan lysa starkare och starkare. Där låg ett magiskt föremål som de nästan glömt bort. Vilket av föremålen hade barnen med sig? Om de plockat upp båda två får ni välja vilket av dem som används: [[Den magiska amuletten]] eller [[Den magiska telefonen]] ]

(align:"=><=")+(box:"X")[(text-style:"italic","expand")[= "Du milde, vad gör vi nu?" ropade de andra barnen. Draken började hoppa runt och ryta, spruta eld och skaka sin kropp. Barnet höll sig fast så hårt det gick. "SKYNDA ER! JAG VET INTE HUR LÄNGE JAG KAN HÅLLAS KVAR!" Nu fick barnen tänka kvickt, så de delade på sig. En av dem tog svärdet och väntade på rätt ögonblick. De andra hoppade fram och tillbaka och försökte locka till sig häxan. "Kom och ta oss om du kan!" Häxan svängde sin kvast och styrde i all hast rakt mot barnen. Då sprang de alla åt olika håll. "Ta mig, jag är här borta! Häxan flög fram och tillbaka för att försöka ta fast någon, samtidigt som hon försökte undvika att bli grillmat. Draken fortsatte att ryta och spruta eld, och drakryttaren höll sig febrilt fast vid dess rygg. En gigantisk låga sköt rakt mot en av bergväggarna och sprängde upp ett enormt hål – ett fönster ut mot resten av sagovärlden. Draken ställde sig på sina bakben för att försöka skaka av sig fripassageraren. "NU, kasta svärdet!" Svärdet kom flygande genom luften och träffade besten rakt i bröstkorgen. Ett rytande kom från drakens strupe innan den kollapsade och det kändes som hela världen skakade. "NEJ, kära Pixie, min fina drake. Din nedrans bråkstake!" ropade häxan och flög mot hennes kära husdjur. Då Norbertha flugit ner till marken fanns det ingen drake mer. Bara en hög aska låg kvar på golvet, omgiven av kedjorna som inte längre lindade sig kring sin fånge. Då hände det något alldeles oväntat. Norbertha började stört böla. Hon grät och grät, hon skrek och hon gnydde. [[Norberthas fall]] ]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")["Neeeeej oj vad jag blev blöt" Det var just det som häxan tjöt "Förbanna er, era små glin, jag skulle ju äta upp er som svin" Så krympte Norbertha, och hon krympte och krympte tills det bara fanns en hög med kläder kvar. "Puh, det var nära ögat." sa ett av barnen. De satte sig ner på det kalla grottgolvet och kände hur slut de var i hela kroppen. "Kvack!" "Hörde ni det där?" undrade en av dem. Under högen med kläder rörde sig något smått och ut hoppade en liten groda. Norbertha hade förvandlats till en pytteliten groda. "Borde vi stampa på henne?" frågade ett av barnen. "Jag tror hon lärt sig sin läxa redan" De andra höll med. Kedjorna kring draken började lysa, ljuset blev starkare, ja så starkt att alla täckte sina ögon för att inte bli bländade. När de öppnade ögonen igen såg de att draken blivit fri. Hon skakade på sig och sträckte ut sina stora vingar och så sprutade hon eld mot en av bergväggarna tills det blev ett gigantiskt hål. Hon tittade på barnen och blinkade långsamt. Sedan tog hon fart och flög ut, ut till den vida sagovärlden. "Jag undrar hur längesen det var sen hon var fri?" Utanför såg de hur solen börjat resa sig igen, det hade tydligen blivit morgon. Kvar i grottan fanns nu bara en liten groda och en stor hög med pengar. [[Det magiska trädet]]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")["Neeeeej oj va jag blev blöt" Det var just det som häxan tjöt "Förbanna er, era små glin, jag skulle ju äta upp er som svin" Så krympte Norbertha, och hon krympte och krympte tills det bara fanns en hög med kläder kvar. "Puh, det var nära ögat." sa ett av barnen. De satte sig ner på det kalla grottgolvet och kände hur slut de var i hela kroppen. "Kvack!" "Hörde ni det där?" undrade en av dem. Under högen med kläder rörde sig något smått och ut hoppade en liten groda. Norbertha hade förvandlats till en pytteliten groda. "Borde vi stampa på henne?" frågade ett av barnen. "Jag tror hon lärt sig sin läxa redan." De andra höll med. Från det stora hålet i väggen började de första solstrålarna kika in, det hade tydligen blivit morgon. Kvar i grottan fanns nu bara all aska som spritt ut sig, en liten groda och en stor hög med pengar. [[Det magiska trädet]] ]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[ <div class="chapter-page"> <img src="https://i.imgur.com/jo7VFbN.png" class="chapter-image"> <h2>Det magiska trädet</h2> <p> (align:"=><=")+(box:"X")[Från den stora pengahögen sköt det ''opp'', ett litet, litet ''skott''. Som växte ända upp till ''taket'', hela salen ekade av ''knaket''. Framför dem fanns nu ett magiskt träd med tre stjärnor intrasslade i ''rötterna''. En dörr öppnades i stammen och alla började röra på ''fötterna''. De tog varandra i händerna och ''log'', så tog de till sig ''mod''. De tog i handtaget och ''vred'', in genom öppningen de ''gled''. När det kom ut på andra sidan fann de sig inuti en skog. I en hög låg deras väskor med vattenflaskor, sittunderlag och den lilla matsäcken. Men Konfabulatorn syntes inte längre till. De tittade tillbaka på trädet som nu såg alldeles vanligt ut, utan dörr eller stjärnor. "Det där var nog det konstigaste vi någonsin varit med om." Äntligen hade de små äventyrarna hittat hem. "Kom vi går hem till mig i stället, jag tror vi fått nog av skogsutflykter på ett bra tag" Så tog de sina saker och började vandra därifrån med snabba ''steg''. Men vem vet, kanske några andra barn också trasslar in sig på sagans ''väg''. Snipp, snapp ''snut''. Så var [[Sagan]] ''slut''.]]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Amuletten flög upp ur fickan och lyste starkare än någonsin. "Snälla amulett ge oss en lösning, ett sätt att göra oss av med denna hemska kärring." Amuletten plingade till och in springande kom en armé av Trollkarius råttor, som hade med sig en hink fylld med vatten. "Perfekt! Hon tål ju inte vatten!" Alla stod redo med den stora hinken. De visslade åt draken och viftade hejvilt med händerna. På något sätt förstod draken vad barnen försökte berätta och den började genast spruta eld efter häxan. "Så, så lilla vän, lugna ner dig nu Sluta jaga matte kära du!" Häxan svängde sin kvast och styrde i all hast rakt mot barnen som var beredda, redo att skvätta vatten. "Nu kommer hon, ett...två...TRE!" De slängde hela hinken över henne och ut kom ett outhärdligt vrål! [[Den smältande häxan]] ]

(text-style:"italic","expand")[= (align:"=><=")+(box:"X")[Telefonen flög upp ur fickan och lyste starkare än någonsin. "Vad ska vi göra med den?" sa ett av barnen. "Ja men ring efter hjälp!" ropade ett annat. I kontakterna på telefonen fanns det bara ett nummer sparat under namnet "R.A.T.T" och det numret ringe de. "Snälla ge oss en lösning, ett sätt att göra oss av med denna hemska kärring." Telefonen plingade till och in springande kom en armé av Trollkarius råttor, som hade med sig en hink fylld med vatten. "Perfekt! Hon tål ju inte vatten!" Alla stod redo med den stora hinken. De visslade åt draken och viftade hejvilt med händerna. På något sätt förstod draken vad barnen försökte berätta och den började genast spruta eld efter häxan. "Så, så lilla vän, lugna ner dig nu Sluta jaga matte kära du!" Häxan svängde sin kvast och styrde i all hast rakt mot barnen som var beredda, redo att skvätta vatten. "Nu kommer hon, ett...två...TRE!" De slängde hela hinken över henne och ut kom ett outhärdligt vrål! [[Den smältande häxan]]